Ibland hör eller läser man något som fäster sig. För många år sedan snubblade jag över följande rader: Den som aldrig böjs, knäcks till slut.

Jag kunde verkligen relatera till dessa ord. Jag tyckte det var mitt i prick på min historia. Men efter att jag knäcktes måste jag verkligen böja mig. Jag har böjt mig i många år nu. Att böja sig har blivit en livsstil för mig på gott och ont.

Och så alldeles nyligen läste jag att Starka människor böjs inte, de knäcks.

Jag började fundera. Kanske jag inte är svag ändå. Kanske var det min styrka som gjorde att jag störtade. Ja, jag vet inte längre vad som är sant. Jag vet att jag en gång betraktade mig som väldigt stark. Och jag vet att jag har varit väldigt svag.

Kanske jag nu kan bli stark på riktigt. En styrka som samtidigt är smidig, där man bara kämpar de strider som är viktiga. En mera lågmäld styrka, där det inte är så viktigt att få rätt i alla lägen. Där man bryr sig mindre om andras åsikter och har en egen grund att stå på.

Är du stark eller svag? Eller mittemellan?