Min styrka återvänder sakta men säkert. För länge sedan var jag stark. Sedan blev jag väldigt svag. Och nu återvänder styrkan. Ingen i hela världen är gladare än jag.
Det var lärorikt att vara svag, sårbar och utsatt. Jag hade inte kunnat läsa mig till den erfarenheten även om jag faktiskt försökte för länge sedan. Då när jag sysslade med diskrimineringsfrågor.
Jag behövde vara ensam länge för jag var i en obehaglig beroendeställning gentemot andra. Jag kunde aldrig förlika mig med känslan och har gjort precis allt som står i min makt för att bli en fri människa. Och jag ser ljuset i tunneln.
För mig var det nödvändigt med ensamhet. Jag behövde få svar på frågor som: Vem är jag när jag är för mig själv? (När jag inte behöver förställa mig eller anpassa mig). Vad tycker jag om att göra? Vad har jag för åsikter om saker och ting? (När jag kan tänka tankar ända till slutet).
Ensamhet är underskattat. För många är ensamhet skambelagt eller skrämmande. Men det är faktiskt nyttigt att vara ensam emellanåt. Att möta sig själv är verkligen inte bortkastad tid. Det sociala livet kan också vara mördande.