The never ending story
Limahl
Om man drabbas av sorg så sprider den sig lätt som ringar på vattnet. Det finns så mycket man kan sörja och sorgen kan se ut på olika sätt. Min sorg verkar aldrig ta slut. Det finns alltid nya skäl att sörja.
Jag har sörjt all missad kärlek. Jag har sörjt världens tillstånd: att människor dör av hunger och sjukdomar som det finns bot för, att vi inte kan hålla fred med varandra, att vi lever i en sådan orättvis värld, att människor och djur lider svårt, att vi förstör vår jord med mera.
Det är nog så att när vi kommer i kontakt med vår sorg så blir vi lite mer medvetna. Och framförallt så känner vi starkare. Plötsligt är det inte lika enkelt att titta på nyheterna. Det blir nog mera verkligt. Man fattar att det de rapporterar om faktiskt händer på riktigt och erfarenheten av att lida gör att man lättare kan sätta sig in i andras situation. Jag har många gånger tänkt tillbaka på livet före mitt insjuknande och förvånats över den bekymmerslöshet jag då kände. Var jag både blind och döv?
Min kris ledde till ett uppvaknande. Jag blev seende. Poletten trillade ner att allt är på riktigt.
Jag har måst acceptera att världen ser ut som den gör och jag blir inte längre förvånad över grymheter och katastrofer. När Breivik mördade ungdomar på Utöya blev jag inte förvånad. Och jag vet att det kommer att hända igen. Det är en sådan värld vi lever i. Jag tycker att det är konstigare att folk reagerar som de gör: Att det otänkbara och omöjliga har hänt. När det har hänt så många gånger förr. Ja, kanske inte på lika nära håll. Det verkar spela en avgörande roll för att vi ska kunna förstå att det verkligen händer.
Jag tror på att sorg gör oss mera äkta. Jag är faktiskt vän med min sorg och jag tycker att sorgen är snarare varm än kall.