När jag blev sjuk första gången föll jag från att vara någon till att bli ingen i mina egna ögon. Det gjorde djävulskt ont.
Jag hade byggt upp min identitet kring juridiken och mitt mål var att forska inom ämnet arbetsrätt. När jag insjuknade raderades mina ambitioner och jag blev sjukskriven.
Sedan dess har jag funderat mycket på vad som gör mig till människa och idag grundar jag min identitet på andra saker. Det har tagit en lång tid att ta mig från förvirring till klarhet. Det har tagit lång tid att bli someone igen. Det har varit ett förfärligt svårt och segt arbete.
Men nu står jag här och känner mig inte underlägsen längre. Jag känner mitt människovärde. Jag känner mig varken som mer eller mindre än någon annan. Känslan grundar sig inte i något yttre längre utan i en genuin känsla att jag duger som jag är. Det spelar inte så stor roll vad andra tycker om mitt värde. Huvudsaken är att jag själv känner mig värdefull.
Ingen människa borde känna sig som noone. Genom att skapas och finnas till är vi someone. Och ingen människa borde behandla andra som att de är noone. Känslor av över- och underläge tyder på att vi har problem med vår självkänsla. Vi har alla samma värde.