Jag har lärt mig att det är förståndigt att vara personlig men inte privat. Att ha ett privat rum är viktigt.
Jag är en informell person som gärna pratar om det personliga med andra. Jag trivs inte i vissa sociala sammanhang där man umgås på ett opersonligt sätt och pratar yta. Av samma anledning är jag inte road av att titta på TV.
Vi är olika och vi får hitta våra egna uttryck. Det ena är inte bättre än det andra. Jag funderade länge på om jag är socialt obegåvad eftersom jag allt som oftast försöker föra in samtalet på ett mera personligt plan till vissas irritation. Men jag förstod att jag istället mår bra av att undvika vissa sammanhang där jag inte passar.
Det här med mina psykoser är inte ett dugg känsligt för mig. Jag kan prata öppet om min tid som psykiskt sjuk. Det har inget att göra med dålig gränssättning eller att jag inte kan skilja på vad som är privat och personligt. Det finns annat som är känsligt för mig och som jag inte pratar öppet om och där jag är väldigt noga med att värna det privata. Om du tycker det är obekvämt att jag pratar om psykisk sjukdom så får du ta en titt på varför du tycker det är så obehagligt istället för att kalla mig gränslös.
Psykisk sjukdom är också viktig mänsklig erfarenhet och inget att skämmas för. Bloggande är ett bra forum för då kan den läsa som har ett intresse och den som tycker det är pinsamt slipper. Och jag censurerar mig noga. Det finns en hel del smaskigt som jag behåller för mig själv.
Nej jag tycker inte att det är skämmigt. Det finns mycket pinsammare saker än psykisk sjukdom.