Min andlighet är verkligen ingen dans på rosor. Jag kan ha fina upplevelser men även många smärtsamma känslor.
Jag märker att jag ändrar inställning till psykisk ohälsa. Jag tycker inte att det är konstigt alls att jag och många med mig upplever smärta, rädsla och sorg med mera. Jag tycker att det är mer konstigt att människor lyckas leva utan dessa känslor och tillstånd.
Det finns många anledningar till att människor inte mår bra i denna världen. Livet på jorden är inte alls lätt. Och människor går lätt sönder. Att vara sårbar är inte konstigt alls.
Jag lyssnar på nyheter och läser rubriker. Det är sällan jag fördjupar mig i tragedier som händer. Jag orkar inte för det tar aldrig slut. Dag efter dag matas vi av hemska saker. Jag har accepterat det för länge sedan och förstår inte att vissa blir förvånade. Det känns som om ingenting skulle kunna förvåna mig längre.
Att vara en andlig människa och uppleva nöd verkar mer och mer självklart för mig. Vi lever inte i samhällen som stödjer vår andlighet. Tid är till exempel en bristvara för väldigt många.
Jag tyckte inte att det var konstigt att människor gick sönder när jag var yngre och jag börjar tänka likadant igen. Jag tycker att det är konstigare att människor håller.