Jag har varit arg och det brukar vara inledningen på någon förändring jag behöver göra. Och nu när jag lugnat ner mig så inser jag att jag är dödstrött på att fjäska. Vill ni inte släppa in mig så är det OK för mig med!
Det kommer alltid en dag då man slutar bulta på den stängda dörren och accepterar att det inte är dit man ska.
Jag vet att jag är bra som jag är och att jag inte tänker ställa upp på att bli straffad hela mitt liv för att jag varit allvarligt sjuk. Kan du inte släppa det som har varit då får det vara så. Jag tänker i alla fall gå vidare med mitt liv.
Jag är redo för något nytt. Jag känner livslust och optimism inför framtiden. Jag har mycket att ge. Och jag väljer att ge där jag får något tillbaka.
Det pratas så mycket om inkludering. Jag vet av egen erfarenhet att det är mycket tomt prat. Det låter fint att svänga sig med begreppet men det får inte kosta något på det personliga planet. Jag förstår att det är nyttigt för mig att uppleva detta så att jag inte tar på mig de rosa glasögonen och inbillar mig att det är enklare med inkludering än vad det är.
Så nu väljer jag de öppna dörrarna!