Länge funderade jag på vad som är friskt och vad som är sjukt. Finns det en skarp gräns? Vad är det som gör att somliga betraktas som psykiskt sjuka och andra inte? Svaret jag hittade var lidande. Vi som lider och behöver hjälp av vården för vårt lidande är drabbade av psykisk ohälsa.
Många drabbas av psykisk ohälsa någon gång i livet på grund av påfrestande livshändelser. Det finns ingen skarp gräns mellan vad och vem som är frisk och sjuk.
Jag har varit galen och det står jag för. Jag har lidit svårt och varit beroende av hjälp från samhället. Det betyder dock inte att jag själv inte tittar mig omkring ibland, förundrat och förskräckt, och undrar hur så kallade friska människor egentligen tänker.
Jag tycker att jag lever i ett samhälle med en hel del galenskap. Det är helt OK att exploatera emotionellt omogna människor i TV till exempel. Realitysåpor där folk skämmer ut sig är vardagsmat. Det är vidare OK att läkare opererar i friska kroppar. Skönhetsoperationer har blivit ett gängse inslag i vår tid. Jag blir förvånad över att människor inte är mera rädda om sig och har så kass kroppslig integritet. Och att läkarna tar så lätt på etiken. Det är OK att tjäna pengar på det mesta i den fria marknadens namn och bristen på moral hos somliga ekonomiska aktörer upphör aldrig att förvåna mig. Man kan tydligen vara hur girig som helst utan att bli betraktad som det minsta sjuk. Finns det överhuvudtaget någon diagnos för excessiv girighet? Det finns ju nästan diagnoser för allt annat.
Livet är inte svart och vitt, det är fullt av nyanser. Så när jag sitter stum och deprimerad vet du faktiskt inte vad som rör sig i huvudet på mig. Att vara tyst är inte liktydigt med att det inte försiggår något i hjärnkontoret. Och jag kan tala om att ibland vill du inte veta vad jag tänker.