Jag har haft fördelar av min långa tid som sjukskriven. Min erfarenhet är att inget är uteslutande gott eller ont.

Jag hade ägnat min fritid åt att läsa psykologi och feminism före sjukdomen. Jag var överfylld av teori. Jag hade dock inte tid att praktiskt omsätta mina kunskaper.

I och med att jag blev långtidssjukskriven hade jag plötsligt all tid i världen. Jag fick den tid jag behövde för att ägna mig åt mig själv. Jag hade en god anledning att säga nej till andra och att sätta mig själv främst. Det kan vara väldigt svårt annars. Det är många som inte accepterar att man sätter sina behov framför andras.

Jag slapp också ur det ekorrhjul som jag sprungit omkring i. Att hamna utanför boxen var en fruktansvärd upplevelse men det gav mig nya perspektiv på livet. Perspektiv som jag bär med mig nu när jag är inne i boxen.

Jag tror att de flesta människor skulle må bra av en time-out för att bli klara över vad som är viktigt och inte. Ofta saknar vi tid och ekonomiska resurser för det.

Så min sjukdom ledde till en livsstilsförändring. Jag omvärderade det mesta. Jag lärde mig att jag inte alltid måste vara stark och kompetent. Man får finnas ändå. Jag saktade ner tempot och lärde mig att leva utan att stressa. Jag lärde mig att uppskatta vardagliga saker. Och i takt med att jag tillfrisknade fylldes jag med tacksamhet, en tacksamhet som alltid är närvarande i en vardag som fungerar.

Jag ville förändring och jag fick det också. Jag hade till och med önskat mig en kris för jag trodde det var vägen till förändring. Missförstå mig inte! Det var ett rent helvete och jag vill inte romantisera psykisk sjukdom. Men jag fick faktiskt vad jag önskade mig. Talesättet att man får vara försiktig med vad man önskar sig stämmer faktiskt på mig.