Jag tröttnar på mina självtvivel. Jag anstränger mig så mycket för att behandla andra väl och att vara lyhörd. jag blir uttröttad och urlakad. Jag revolterar i det inre mot mina höga krav på mig själv.
jag längtar efter mera lätthet. Där jag bryr mig mindre om andras känslor och där jag är mig själv mer. Jag vill vara spontan och utagera utan att tänka på vems ömma tår jag trampar på. Take me or leave me! Gillar du inte min humor så är det OK med mig. Jag gillar den.
Jag är generellt mindre upphängd kring vad folk tänker om mig. idag är det viktigare vad jag tänker om andra än vad de tänker om mig. Men jag har blivit så försiktig så att jag nästan slår knut på mig själv. Jag ska inte provocera! Jag ska inte argumentera! Jag ska acceptera! Jag ska inte döma! Det blir faktiskt långtråkigt.
En riktigt het diskussion där jag säger mitt hjärtas mening lockar. Där jag inte lägger band på mig själv. Höjda röster och passion. Att våga säga det där dräpande argumentet som får tyst på motparten. Det är som att leka.
Det har alltid funnits folk som ogillat mitt provocerande och högljudda sätt och efter krisen har jag nästan utplånat detta karaktärsdrag hos mig själv. Men det är inte alls kul faktiskt. Att munhuggas är ju fantastiskt roligt.
Jag blir så trött! Jag har vänt ut och in på mig själv och nu återstår att vända mig rätt igen.