En bekant som utbildat sig inom psykiatri sa att hon tycker att psykiskt sjuka får bestämma för mycket och att de ofta inte vet vad som är bäst för dem. Jag håller inte alls med.
När beslut fattas ovanför vårt huvud känner vi oss inte delaktiga i besluten. Och när vi inte känner oss delaktiga är det svårt att uppbåda vilja och motivation till förändring. Vi måste bli behandlade som vuxna människor trots vårt funktionshinder. Det är bara vi själva som kan ta ansvar för vår sjukdom. Tvång i alla former måste minimeras till när det är absolut nödvändigt.
Jag har inget agg mot psykiatrin. Jag tycker att den har fungerat ganska bra för mig. Jag har förstås stött på personal som inte borde jobba inom psykiatrin men det är personliga tillkortakommanden och inget jag lastar psykiatrin för. Jag har bestämt min behandling själv i stort förutom när jag varit akut sjuk. Då har jag inte heller varit i stånd att ta hand om mig själv. Den svenska psykiatrin passar mig bra.
Jag tycker inte att det är psykiatrins uppgift att få oss att acceptera vår sjukdom. Min vägran att acceptera mitt funktionshinder har lett till att jag tagit mig över många begränsningar. Man får inte ”döda” patientens hopp om att tillfriskna.