Jag brukade vara riktigt otrevlig mot mig själv. Alltid missnöjd och superkritisk med mig själv med alltför höga krav. Det slutade i kollaps.

Under min tid av lidande lovade jag mig själv att aldrig mera slå på mig själv. Jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle ogilla min personlighet om jag återfick den. För jag saknade mig själv så obeskrivligt mycket. Jag saknade känslan att vara hemma i mig. Jag var faktiskt borta, kände inte igen mig och kunde omöjligen förlika mig med min nya lott i livet.

I sagornas värld beger sig en ung och oerfaren flicka eller pojke ut på en farofylld resa in i det okända. Där finns drakar och demoner att besegra. Det blir en lång tid av fruktan och umbäranden. När hon slutligen besegrat fienden har flickan eller pojken blivit en vuxen kvinna eller man.

Det är sådana sagor och myter som gett mig hopp under min resa in i det omedvetnas rike. Jag är långt ifrån den första som har fått bekämpa mina demoner. Om andra lyckas så kan jag också tänkte jag.