Min bror Robert dog år 1999 av en heroinöverdos. Han svek mig under 1995 som narkomaner ofta gör och var delaktig till att jag insjuknade i psykos året efter. Jag hade en hel del motstridiga känslor för honom.
I psykos under 2005 mötte jag Robert. Jag upplevde att han levde så länge psykosen varade. Energifältet som jag befann mig i var så starkt så att han fick liv. Vi hade ett långt samtal där vi förlät varandra och talade om hur mycket vi älskar varandra. I takt med att psykosen ebbade ut blev Robert svagare och svagare för att till slut försvinna. Vi hade dock gjort upp.
Robert hade en dragning till det som var mörkt som han upplevde som mer verkligt. Jag tröstar mig med tanken att Robert och pappa är återförenade nu. Jag tror inte att livet tar slut när vår fysiska kropp dör. Jag tror på att vårt medvetande fortlever i andra dimensioner.