Mod är inte att inte vara rädd. Mod är att känna rädsla och göra det ändå
Astrid Lindgren
Att vara rädd är bland det mest obehagliga jag vet. Jag är rädd för rädsla. Jag är dålig på att stå ut med att vara rädd.
Rädsla och ångest är syskon. Ångest är lite mer diffust tänker jag. Under min sjukdomstid drack jag litervis med kranvatten för att driva ut ångesten och försöka rena mig invändigt. Jag sprang mest på toaletten och blev inkontinent. Jag har aldrig lyckats hitta ett bra verktyg för att hantera ångest. Tillståndet är närmast olidligt. Trots att jag vet med mitt intellekt att jag inte befinner mig i fara skriker mina känslor det motsatta. Jag försöker balansera känsla med intellekt genom att tala lugnande och rationellt till mig själv och lyckas sådär. Bön hjälper mig också.
En sjukgymnast gav mig det mycket goda rådet att ”när det är kaos gör man ingenting”. Det har hjälpt mig mycket. Jag gör bara det absolut nödvändigaste när ångesten rider mig. Allt annat får vänta.
Generaliserad ångest är rädsla utan synbar orsak. Det går inte att ta på vad som skrämmer. Kanske är det maktlösheten av att vara hindrad att fungera som jag ska och oförmågan att ta mig tillbaka till livet som får mig att skaka.
Vägen upp till ytan har gått genom rädsla. För varje nytt steg har jag varit rädd. Men katastroferna som jag fruktat har inte inträffat och med tiden har jag blivit tryggare. Nu är rädslan i avtagande. De flesta dagar är jag orädd och när jag är rädd så är det en lindrigare variant av rädsla. Frånvaro av rädsla är bland det behagligaste jag känner till. Att leva med fruktan är krypplande. Att uppmanna mod och besegra rädslan som håller oss i sitt grepp är bland det mest utvecklande vi kan göra.
Ibland får man höra att oro och rädsla är meningslöst och ett fullkomligt slöseri. Jag håller inte med. Oro gör mig mer vaksam och noggrann. Jag förbereder mig bättre och är försiktigare. Frånvaro av rädsla har många gånger fått mig att handla dumdristigt och ovarsamt. Rädsla är också något att lyssna på och ta på allvar.