Jag lever med en rädsla för att falla. Det är en rädsla som finns där hela tiden. Ibland känner jag stark rädsla och ibland är det mera en närvaro av rädsla.

Jag frågade min läkare Adam om jag inte ska ta risker av rädsla för att falla. Om jag alltid ska ta det säkra före det osäkra. Om jag ska leva ett trist liv och sitta hemma. Han svarade att självklart ska jag ta risker och leva.

Jag förstår människor som är rädda. Nu när jag tvingas leva med stor osäkerhet förstår jag rädda människor bättre. Jag tror inte det spelar så stor roll vad vi är rädda för. Vi är rädda och det är obehagligt.

Jag har accepterat att jag är rädd. Det gör mig mycket ledsen att jag måste leva såhär. Det är nog min största sorg.

Så jag har blivit mer modig. Mod förutsätter att man gör något trots att man är rädd. Är man inte rädd är man heller inte modig. Men det är en klen tröst. Det är och förblir obehagligt.

Just när jag skriver detta har jag ångest. Ingen skenande ångest men ändå tillräckligt starkt för att det ska vara otäckt. Jag delar denna ängslan med många andra. Jag känner djup empati med oss.