Jag är pseudotvilling. Min bror Robert var bara 13 månader äldre än jag och de första åtta åren av mitt liv var vi oskiljaktiga. 1972 dog vår far och vi flyttade snart till ett annat bostadsområde. Robert tog dödsfallet hårdare än vad vi tre döttrar gjorde. Vi gled ifrån varandra och gick över till en otrevlig syskonrelation.

Så jag har varit nära en kille under viktiga utvecklingsår. Det har präglat mig och mitt tänkande. Det har aldrig fungerat bra för mig att ha en kvinnlig terapeut. Jag upplever att kvinnor inte förstår mig. Speciellt inte traditionella kvinnor. De ser fel på mig där det inte finns några fel. Manliga läkare och terapeuter förstår sig lättare på mitt sätt att tänka. Detta är min upplevelse.

I sjukdomen sökte jag min kvinnlighet. Periodvis var jag överdrivet feminin. Det var inte så svårt eftersom jag inte hade tillgång till mitt tuffare jag. Jag blev mycket mera passiv och receptiv. Jag brydde mig också mer om mitt utseende och det jag uppfattade som kvinnligt. Som söta blusar och kjolar. Jag ville behaga. Det var olikt mig.

I psykoserna kom minnen tillbaka från mina första år med Robert. Jag var fyra år igen. Efteråt skrev jag en berättelse om mig och Robert från våra tidiga år. Jag har redan publicerat den men väljer att dela den ännu en gång.

 

Robert och Lisa, djupdykning i 60-talet

Robert: Jag kan springa fortare än du

Lisa: Det kan du inte alls

Det kan jag visst

Nähä

Joho

Det kan du ju inte

Robert: Men jag kan spotta längre än du

Lisa: Det kan du inte alls

Det kan jag visst

Nähä

Joho

Det kan du ju inte

Robert: Men jag kan kissa längre än du

Lisa: Det kan du inte alls

Det kan jag visst

Nähä

Joho. Det vet du att jag kan

Jag tänker inte prata mer med dig

Men det gör du ju

Det gör jag inte alls. Jag pratar med mig själv

Du är ju dum i skallen

Så får man inte säga

Jag säger vad jag vill

Då skvallrar jag för mamma

Du är en lipsill Lisa

Du kan ju inte leka

 

 

Robert: Alla kan inte vara med

Lisa: Jo alla ska vara med

Men vi är ojämnt antal

Det spelar ingen roll. Alla ska vara med

Men det går inte Lisa

Det gör det visst. Allt går

Jamen det går faktiskt inte

Jodå. Man får bara tänka lite

Ja. Hur ska vi göra?

Marja får vara med så blir vi jämna

Men Marja är en docka Lisa

Ja. Dockor har väl också rätt att leva

Du är ju korkad

Så får man inte säga

Jag säger så ändå

Men det får man inte

Det skiter jag i

Jag tänker inte leka med dig

Bra. Då blir vi jämnt antal

Fan vad du är taskig

Man får inte svära Lisa

Det skiter jag i

Du ska alltid ha sista ordet

Ja

Du ger dig aldrig

Nej. Och utan mig går det inte

Marja får vara med i ditt lag. Nu börjar vi.

 

Pappa lärde oss simma tidigt. Han tog med oss till simhallen varje lördagsförmiddag. Jag minns att jag stod på tå i det grundaste och var ändå tvungen att hoppa emellanåt för att få luft. Vi lärde oss simma snabbt. Allt gick fort på den tiden. Robert och jag var som fiskar. Vi älskade att bada i Halasjön. Vi dök från trampolinerna. Robert och de andra brukade simma under bryggan men det vågade jag faktiskt inte. Så jag förlorade när vi lekte sistan. Kirko och de äldre grabbarna var mästare i Halasjön. De hoppade från trean till tvåan och dök sedan i vattnet. Och det var alltid solsken. Och var det inte solsken så badade vi ändå. Men så minns jag det inte. Vi kanske satt och spelade schack en regnig dag för pappa var en hejare på schack. Robert var den sämsta förlorare jag visste och när han förlorade välte han brädet upp och ner. Men jag är säker på att vi inte var inomhus ofta.

Det fanns en ungersk man som inte var som de andra vuxna. Han älskade nog barn. Han bodde på Borgen. Vi var rädda för Borgen för där fanns finnarna. Men det fanns också en portvakt som hade en schäfer och hon gillade definitivt inte ungar. Vi brukade leka med hissen som var en modernitet på den tiden. Nåväl, denne ungerska man lät oss busa hur mycket vi ville. Så fort Robert och jag kom in i lägenheten började vi rusa runt som huliganer (pappa brukade kalla oss huliganer). Vi hoppade på soffan och på sängen, skrek och var sjövilda. Som jag minns det fick vi aldrig några tillsägelser. Han hette Pribanec.

På lördagseftermiddagar gick vi på matiné och kollade på svartvita Tarzanfilmer. Vi hade aldrig med oss några vuxna. Vi satte biljetterna mellan läpparna och blåste så att det tjöt innan filmerna började. Det gjorde alla barn. Det var på den tiden som biograferna också visade porrfilmer. Det var före videon.

Jag kom ihåg att jag inte förstod mig på vuxna som barn. De hade så konstiga intressen. De åt inte godis och de lekte inte. Jag kunde inte fatta att mamma inte ville vara med och leka sistan och sånt. Idag kan man se vuxna larva sig med hunden och sådant på Friskis och Svettis men inte på 60-talet. Absolut inte. Då var vuxna vuxna och barn barn. Inte som nu när man inte kan vara säker om någon är något längre. Småstjärnorna kritiseras av vuxna som är med i Big Brother. Vuxen är kanske ett förlegat ord. Vi kanske bara är större och mindre, äldre och yngre.

Vi lekte röda-vita-rosen som gick ut på att ena laget hade någon hemlighet som det andra laget skulle ta reda på. Det gällde att springa ikapp motståndaren och plåga honom tills han avslöjade hemligheten. Klippa av håret var förbjudet för det hade någon gjort tidigare och en pappa blev förbannad. Annars var det mesta tillåtet. själv blev jag en gång matad med gräs. Det gällde att springa snabbt och hålla truten annars fick man det egna lagets ogillande. Barn är så kreativa. För övrigt var det krigstillstånd mellan Vilboken och Borgen, med finnarna. De var livsfarliga. De band fienden vid träd och lämnade dem att svälta ihjäl. Det var tur att vi hade föräldrar på den tiden. Men visst gjorde vi regler själva också. En massa härliga hemmagjorda regler som ändrades ideligen. Och vi var alltid ute. Och det var alltid sommar. På den tiden var det helt naturligt att barn var ute och lekte tillsammans. Ända till tio på kvällarna. Jag tror att vuxna tyckte det var skönt att få vara ifred så mycket. Det fanns bara kanal 1 och 2 och vi hade svartvit TV. Men vi tittade på barnprogram. Pippi och Ville, Valle och Viktor gillade jag bäst. Men vi kunde ha roligare än att titta på TV vilket vi också hade. Jag minns att det alltid var kul. Det var det givetvis inte. Men det var en massa fart och vi lärde oss viktiga saker. Våra fötter var som sandpapper för vi sprang barfota. Barn var inte överviktiga då för vi hade inte tid att äta. Vi åt för att våra föräldrar mer eller mindre tvingade oss att komma in och äta. Och min mamma är ändå en ungersk mästerkock. Vi åt både soppa och huvudrätt och efterrätt ibland. Mammorna bakade förstås alltid bullar som vi åt med mjölk till. Standardmjölk. Det fanns inga lättprodukter då. Vi åt husmanskost och hade en massa spring i benen.Det var inte inne med datorer och vi kände inte till McDonald´s. Leksaker kostade inte en förmögenhet för vi hittade på det mesta själv. Det är klart att vi hade cyklar, leksaksbilar och dockor och sådant. Robert hade en silverfärgad cykel med ram som jag inte fick låna. Naturligtvis lånade jag den ändå. Jag kommer inte ihåg om vi hade lås på cyklarna. Det hade vi kanske men vem kunde hålla koll på nycklar? Det var tur att vi hade föräldrar.

Det fanns en kiosk i Vilbokshallen. Där kunde man köpa isglass för 25 öre eller få en hel godispåse för samma peng. Jag valde alltid omsorgsfullt ut vilket godis jag skulle ha och ändrade mig. Nej, förresten. Jag tar en sådan där salt istället för den röda. Det är ofattbart vilket tålamod godistanten måste ha. Jag brukade tänka att jag skulle jobba i kiosk när jag blir stor så får man äta hur mycket godis man vill. Det får man inte vilket jag lärde mig på juristlinjen. Jag kan inte komma ihåg att vi läste sagor särskilt mycket. Vi var jämnt ute på äventyr och somnade utmattade. Vuxna blandade sig över huvud taget inte så mycket i vad vi barn sysslade med. De var inte så pedagogiska. Vi fick lösa våra egna problem bäst vi kunde. Vi gick i söndagsskolan och fick veta att Jesus älskar alla barnen. Vi blev rustade. Och vi kunde inte avbryta vuxna hur som helst heller. Man fick vänta tills de blev klara med sina viktiga saker. Idag kan det vara omöjligt att prata med en vuxen när en liten är med. Alla förväntas älska att barnen tar all uppmärksamhet hela tiden. Och barn är ju det viktigaste som finns näst efter karriären och ekonomin.

Jag hade dockor som nästan såg ut som riktiga barn förutom min trasdocka Marja som jag älskade djupt. Jag minns Barbie men jag vet med visshet att inte någon hade trettio stycken Barbiedockor. Det var annat med siffror då. Man fattade att man skulle sluta räkna när man hade fått nog. Vi hittade på en massa lekar. Vi lekte cowboys och indianer. Vi bytte bokmärken och hoppade hopprep, hage och twist. Vi spelade kula och kort. Vi rockade med rockringar. Vi ritade och läste gåtor och hittade på egna. Helt omöjliga att lösa. Speciellt Roberts. Vi älskade att tävla och vi var grandiosa fuskare. Speciellt Robert som alltid ville tävla trots att han inte tålde att förlora.

Robert lärde sig alla huvudstäder utantill. Han älskade att lära sig en massa onödiga faktakunskaper. Och vi frågade alltid honom vad Övre Voltas huvudstad hette för det kunde han inte uttala. Barn är så fina. Och så läste han Buster och Fantomen och en massa skit som jag aldrig fattade var han fick tag på. Han älskade att lära sig ofog. Han var så smart. När jag senare pluggade juridik kunde jag inte översätta en mening från engelska och då gjorde han det rakt av. Och han hade varken pluggat juridik eller engelska. Han bara visste en massa saker. I skolan var han duktig trots att han inte gjorde läxorna.

Skolan var ett annat mysterium. Robert och jag kunde inte fatta att vi skulle läsa Mor ror och Far är rar. Vår morsa var aldrig ute och rodde och farsan kunde man inte kalla rar. Det är ju helt självklart att man ska ha gåtor och roliga historier i skolböcker om man vill motivera barn att lära sig läsa. Vuxna har så svårt att fatta enkla saker.

Pappa gick en dag ut och köpte en höna som han band vid ett träd på gården. Grannarna ringde till polisen som kom och sa till pappa att så får man inte göra i Sverige. Hönan fick vara i badkaret tills vidare. Vad som sedan hände hönan har jag svårt att smälta för det är ju ändå min pappa. Och detta är ingen skröna. Det hände på riktigt. Men mina föräldrar lärde sig kvickt. Mamma hade aldrig läst engelska. När vi barn skulle prata så att mamma inte skulle förstå pratade vi engelska. Och mamma fattade alltid vad vi sa. Vi kom inte på hur hon gjorde. Förmodligen kände hon oss för väl.

Mamma och pappa flydde till Sverige efter revolten i Ungern 1956. Pappa hade utbildat sig till ingenjör i Budapest. Det kom svenska agenter till flyktinglägret i Jugoslavien för att värva nya svenskar. Mina föräldrar blev väl behandlade av svenskarna och acklimatiserade sig fort. Pappa fick jobb på Volvo och mamma utbildade sig till distriktssköterska. Vårt hem genomsyrades av tacksamhet och djup kärlek till Sverige. Världens bästa land.