Sista vändan till slutenpsykiatrin var speciell. Jag stannade på psykakuten i Karlskrona några veckor och blev behandlad som en prinsessa av två killar  i personalen; Peter och Jimmy.

Jag hade levt isolerad länge då jag gick in i min sista psykos. Som vanligt härjade jag och blev tvångsintagen. Jimmy och Peter betedde sig som att de hade fått finbesök när jag kom. De skojade och ”flirtade” med mig. Jag kände mig viktig. De lät mig larma på avdelningen. Jag spelade musik på hög volym, dansade och betedde mig som om jag ägde stället. Jag hade nått min gräns för vad jag orkade och agerade ut. Det var befriande. Att bli behandlad på detta tillåtande sätt var underbart. Dessa två killar har en särskild plats i mitt hjärta.

Jag har inte blivit så dåligt behandlad inne på psyk. Jag har haft frihet att göra som jag vill. Jag har inte blivit utsatt för mycket tvång. Det har handlat om medicinering och cigarettransonering till slut. Jag har inget agg mot personalen med något undantag. Jag är en kritisk person men tycker inte att jag farit så illa av slutenvården.

En gång var det en patient som gick bärsärkargång på akuten. Min gamla kontaktperson Xhevat från Tallen lämnade inte min sida under tumultet. Jag kände mig viktig då också.

För mig har det varit nödvändigt med vistelser i slutenvården. Jag hade inte levt idag annars. Och jag vill leva. Jag har aldrig försökt att ta livet av mig. Den enda gången jag har överdoserat mediciner på ett farligt sätt var när jag var hemma i min lägenhet psykotisk.