Jag brukade inte tycka att pengar var viktigt men jag har ändrat mig. Bristen på pengar har varit ett gissel. Jag levde på hel sjukersättning under mer än ett decennium och den ständiga bristen på pengar var konstant en stor källa till oro. När jag handlade fick jag ständigt ont i magen och fick rusa hem till toaletten. Min maghälsa var usel på grund av all ångest och jag led av ballongmage. Mitt midjemått var större än mitt höftmått. Det var plågsamt med kramperna och diarréerna och jag lärde mig var varenda offentlig toalett i Karlshamn fanns.

Eftersom jag gick hemma sysslolös hade jag massor av tid men inga ekonomiska medel att fördriva tiden med. Jag var dubbelbestraffad: Både sjuk och fattig. Min utbildning hade inte gett mig ekonomisk utdelning men jag var ändå tvungen att betala mina studiemedelsskulder varje månad.

Vi som lever på sjukersättning är kanske inte ekonomiskt produktiva men vi är också människor och vi bidrar efter den förmåga vi har. De låga ersättningarna höjer inte precis vår självkänsla. Jag anser att ersättningarna till ofrivilligt arbetslösa och sjukskrivna ska vara högre. Att stå utanför arbetsmarknaden är knappast något privilegium. De allra flesta drömmer om att yrkesarbeta.

Den förra regeringen drev arbetslinjen. Man skulle genom ekonomiska styrmedel motivera människor att arbeta. Så man sänkte ersättningarna för att arbetslösa och sjukskrivna skulle välja att lönearbeta. Det drabbade dessa grupper hårt eftersom det inte är så lätt att få ett jobb och för att många är för sjuka för att arbeta alls. Dessutom finns det människor som vill arbeta men som inte får då de inte anses vara arbetsföra. Man tycker inte det är värt att satsa på rehabilitering.

Det nyliberalistiska tänkandet har en krass människosyn. Det utgår från att människor bara har pengar i huvudet. Man tror att pengar är ett universalmedel som ska lösa alla problem. Vi blir inte friskare av att ersättningarna sänks – vi blir bara fattigare.