Det är min första arbetslösa dag. Efter sex år lämnar jag min trygghetsanställning och ger mig ut för att söka jobb på den öppna arbetsmarknaden. Det är hög tid att ta nästa steg.
Jag avslutar ett kapitel i mitt liv. Jag vet inte hur framtiden blir men jag kan inte stanna kvar längre och ta det säkra före det osäkra. Jag kommer inte vidare den vägen. Jag har kämpat i många långa år och nu vill jag lämna sjukdomsidentiteten bakom mig för gott.
Jag är tacksam att jag fick möjlighet att rehabiliteras till arbete. Det var helt nödvändigt för att jag skulle återfå min mentala hälsa och känna mig delaktig i samhället igen. Eftersom jag har utbildat mig till arbetsrättsjurist är arbete centralt för mig.
Så framtiden flyter just nu. Jag vet inte var jag kommer att arbeta och bo härnäst. Jag försöker öppna mig för alla möjligheter som kan tänkas komma i min väg. Jag kan tänka mig att pröva något nytt eller att fortsätta där jag en gång slutade om jag får en andra chans.
Jag har en lång karens framför mig innan jag får nya pengar. Det kommer att bli en fattig vår. Men jag känner mig samtidigt friare än på länge. Att stanna kvar i ”tryggheten” är inte längre möjligt. Allt har sin tid och nu är det dags för förändring.