Synonymer till oro
orolighet, ängslan, upprördhet, rädsla, olust, disharmoni,
bekymmer, farhåga, fruktan, nervositet, anfäktelse, kval,
stress; missnöje, uppståndelse, bråk, liv, larm, tumult,
villervalla, panik, upplopp
Oro. Det är det första ordet som kommer till mig när jag ska försöka fånga känslan av hur det är att vara anhörig till en psykiskt sjuk person. Den där gnagande känslan av att aldrig kunna slappna av. Inte låta axlarna sjunka helt och hållet. Sitta längst ute på stolen, som om jag alltid är på språng. Hoppa till när telefonen ringer. ”Tänk om…”
Oron handlar inte om mig själv eller mitt eget välbefinnande. Den handlar om att någon du tycker om gör saker som kan vara farliga för henne. Eller destruktiva för henne. Eller kanske rentav skadliga för henne. Eller gör sådant som du vet att hon kommer att ångra sedan. För det kommer alltid ett sedan.
När det psykotiska tillståndet släpper kommer den gigantiska baksmällan. Framför dig har du en sargad människa. ”Vad har hänt? Vad har jag gjort? Å nej, jag ångrar att… Ånej, hur kunde jag…?” Vem blir inte sargad i själen av att bli inlåst på en sjukhusavdelning, fråntagen sin integritet och sitt självbestämmande som en fri människa? Det är klart att jag känner oro, för jag vet att det som ibland är ”det enda alternativet” samtidigt är ett alternativ som inte alltid känns värdigt för den som utsätts för det – men inte heller för den som ser det utifrån. Det är fruktansvärt plågsamt att lämna en människa där och veta att hon inte, som jag, har möjlighet att öppna dörrarna och gå därifrån som en fri individ.
Oron handlar också om praktiska saker. För oss är hon en älskad familjemedlem som vi vill skydda. Vi ställer krav på vården. Vi kräver att få veta. För läkarna och sjukhuspersonalen är hon bara en av många patienter. För dem är hon inte så speciell, som vi med emfas hävdar att hon är. Jag blir orolig för att de inte ser henne och hennes behov.
Oron utvecklar mina sinnen så att även jag blir paranoid. Lyssnar efter varje nyans. Vet hur det kan låta när det är på väg att spåra ur. Jag vill inte pracka min oro på henne. Nu har jag slutat lyssna. Axlarna har sjunkit och jag sitter bekvämt i stolen.
Judit Hadnagy