Normal

Majoriteten

av människorna

tillhör minst en

minoritet

 

Inför tyngdlagen

är vi alla lika

Bertil Martinsson

Vad är normalt? Eller vem är normal? Är normal det som är vanligast förekommande? Någon sorts genomsnittsmänniska.

Jag har erfarenhet av att stå utanför det vi kallar ”normalt” liv. Under min tid som psykiskt sjuk levde jag i utkanten av samhället. Då föddes en stark längtan efter att känna mig normal. Jag ville inte sticka ut från mängden utan drömde om att få vara en Medelsvensson. Att passa in var min högsta önskan. Utanförskapets smärta var outhärdlig.

Jag försökte pressa mig in i någon sorts normalitetsmall som jag föreställde mig det. Jag brydde mig oproportionerligt om hur jag uppfattades av andra och hur jag såg ut. Jag blev olidligt självmedveten och på min vakt. Dessa mina försök att passa in var en plågsam historia. Jag var som en utan personlighet. Rädslan att sticka ut gjorde mig undfallande och tråkig. Jag vågade inte längre vara mig själv.

I takt med att jag återhämtar mig bejakar jag mer och mer det unika hos mig. Jag bryr mig relativt lite om vad folk tänker om mig. Jag har lärt mig den svåra vägen att det är fruktansvärt plågsamt och trist att försöka vara ”normal” eller som jag tänker mig att andra är. Nu vill jag vara en fri själ som gör det jag har lust med även om det inte är vad flertalet tycker är det minsta roligt.

Med funktionalitetens återinträde i mitt liv tänker jag inte längre på vad som är normalt förekommande eller inte. Och längtan efter att vara en Medelsvensson har försvunnit. Det är befrielse.