Vi skulle sträva mindre efter perfektion om vi insåg hur avtändande det är. Man är inte avslappnad i ”perfekta” människors sällskap. Det vi mest älskar med våra vänner och partners är deras egenheter som ofta kan vara en brist.
Efter att ha ifrågasatt mig själv fullständigt har jag försökt att förädla mig. Jag har blivit ganska ensam på kuppen. När jag var yngre och mera omogen hade jag hur mycket vänner som helst. Människor trivdes bättre i mitt sällskap när jag inte ständigt var upptagen med att renodla mig.
Jag har den där kompisen som inte är speciellt medveten om sig själv. Hon släpper loss och gillar att skvallra. Och hon roar mig. Jag taggar av i hennes sällskap.
Nej, det har varit jobbigt med alla krav på att vara en näst intill perfekt människa. Det var en övergångsfas som jag tror att jag börjar komma över. Livet blev så fruktansvärt allvarligt och stelt. Och jag älskar att skratta! Jag brukade skratta åt alla dumheter istället för att må dåligt av dem. Humor är det bästa vapnet som finns!
Jag inser plötsligt hur tungt det har varit att försöka vara förträfflig!