Jag har gjort allt i min makt för att ta mig tillbaka till livet. Jag har försökt att inte göra andra illa i min framfart men det har jag inte lyckats helt med. Men jag kan ju inte vara den enda som ska lida. Det är lika illa att jag lider som någon annan. Vi har en skyldighet att hjälpa varandra. Och vissa resor är mera obehagliga än andra.
Jag känner befrielse från skam. Jag har gjort bort mig, förnedrat mig, blivit reducerad och nedvärderad, skapat obehag och varit allmänt jobbig för andra. Det är min förbannade rättighet att göra vad jag kan och måste göra för att bli frisk. Jag vet att det finns lagstiftning som skyddar mig och ger mig rättigheter.. Jag har nyttjat mina rättigheter och jag avser att göra det i framtiden också. Jag kräver min plats i samhället!
Och jag förstår att jag är persona non grata i vissa sammanhang. Skit samma. Det var det värt. Jag bryr mig mycket lite om vad ni anser om mig. Ni har ingen aning vad det har kostat mig att läkas.
Jag förstår nu att integration är mycket problematiskt eftersom många människor vill slippa förändringar och obehag. De är helt enkelt inte villiga att ge avkall på sin bekvämlighet för att ge andra en plats. De vill inte betala priset. Jag tror nog att de har ursäkter och förklaringar som ser ut på annat sätt men detta är min slutsats: Ni får inte orsaka mig problem!