Musik

There is a crack in everything. That´s how the light gets in.
Anthem av Leonard Cohen

Jag föredrar poeternas syn på galenskap. Låtar som Crazy in love och Mad World tröstar mig. Det finns heller ingenting som kan väcka känslor hos mig som musik kan. Min radio räddade mig under tiden då jag levde isolerad. Jag hade massor av tid och tog mig då tid att lyssna på låttexterna. Känslig som jag var gick låtarna rätt in i hjärtat. Det kändes som om alla sånger var skrivna till mig personligen. På ett plan visste jag att det inte var så men känslan sa något annat. Och det är väl helt OK tänker jag. Poeterna avser ju att beröra med sitt skapande. Jag tycker det är svårt att förstå hur människor återhämtade sig när musiken inte var lika tillgänglig.
Jag har läst minimalt med psykiatrisk litteratur. Det är ett område där jag är helt okunnig. Jag valde bort det eftersom jag inte ville diagnosticera mig. Jag var rädd att fastna i ett psykiatriskt fack och betrakta mig som sjukare än vad jag faktiskt var. De kliniska teorierna fick mig bara att må ännu sämre än vad jag redan gjorde. Jag valde att se mitt tillstånd som en djup kris istället. En kris som rymmer möjlighet till återhämtning och personlig utveckling. Konstnärernas syn på galenskap är betydligt mer romantisk och tilltalande än de psykiatriska teorierna. Tanken att man efter smärta och kaos finner ett ljus och går ur krisen som en helare människa har alltid tilltalat mig. Jag har hållit fast vid den tanken som gett mig hopp under krisen.
Ett mäktigt minne som jag bär med mig är från slutet av 90-talet. Vid den tiden var jag djupt deprimerad och livet var kallt och torftigt. En dag när jag var och handlade på Maxi i Olofström spelades Lisa Nilssons ”Tror på dig” i högtalarna. Orden ”När hela världen ropar nej – jag tror på dig” träffade mig i hjärtat som en stöt. Jag blev plötsligt varm och väldigt hoppfull. Jag undrade vem det var som trodde så starkt på mig. Ännu idag blir jag glad och varm av just den sången. Jag har den i min Ipod.
Ja det har varit en hel del magiskt tänkande framförallt kring musik. Det har varit en behaglig oas mitt i eländet. Visst musik har även väckt obehag. Alla texter är inte så trevliga och jag har haft svårt att freda mig. Textraden ”Suicide is painless” har gjort mig både arg och ledsen.
Jag tror starkt på musikterapi om man är mottaglig för det. Musik är poesi och väldigt lättillgängligt. En radio är allt som behövs och musiken är gratis.