Mindfulness är på tapeten. Mindfulness är svaret på ett balanserat liv. Själv är jag väldigt kluven när det kommer till mindfulness.
Jag har varit olidligt självmedveten och det har varit en tung börda. Jag mindes mitt liv som yngre då jag var omedveten och mestadels glad. Ökat medvetande har innefattat mycket smärta för mig. Det ideala tillståndet som jag tänker mig är barnets oskuldsfullhet.
Tiden som litet barn minns jag som mindre självmedveten. Mest av allt vill jag glömma mig själv och det svåra. Uppleva varats olidliga lätthet. Skratta obehärskat, vara högljudd och älska utan hämningar.
Men visst, vi är inte barn och vi är förmodligen inte oskyldiga. Jag ville få mina ögon öppnade. Jag var som Eva som åt av den förbjudna frukten från kunskapens träd. För jag har velat ha svar på svåra frågor. Och då följer ökat medvetande på posten.
Vi ska bli som barnen. Det står så i bibeln. Det är lättare sagt än gjort. Hur kommer vi tillbaka till tillståndet i barndomen? Då vi var uppslukade av nuet. Jag vet inte, men jag tvivlar på att mindfulness leder mig dit. Förstå mig rätt. Mindfulness är säkert bra för dem som är omedvetna om sig själva och sina prioriteringar och värderingar och som kör på i 200 km i timmen, men för mig som varit olidligt medveten är det mer tilltalande att glömma bort mig själv.