Jag har gått igenom en mäktig transformation under de senaste 20 åren. Jag har gått till botten med mina problem och med mig själv eftersom jag måste förstå för att läka.

Det har inte bara varit jobbigt. Tidvis har det också varit djupt tillfredsställande. Att hitta viktiga nycklar som låser upp låsta dörrar är givande. Att hitta praktiska lösningar på svåra problem är häftigt.

Nu när jag lämnat min trygghetsanställning så pustar jag äntligen ut. Det har varit en stor anspänning att rehabiliteras tillbaka till arbete. Och det är skönt att lämna anställningen bakom mig.

Jag är nöjd med hur det har blivit såhär långt. Det har tagit väldigt lång tid men det brukar betyda att det håller för påfrestningar. En grundläggande förändring kräver tid.

Jag är redo att ta mig an nya utmaningar. Jag söker jobb och längtar efter att sysselsätta mig med annat än personliga problem. Drömmen är att få gräva ner mig i något intressant ämne som gärna rör arbetsrätten. Jag har fått viktiga perspektiv på arbete under min sjukdomstid. Att falla utanför ramarna medför också att man tänker utanför ramarna. Det gör mig lämpad för forskning.

Framtiden är plötsligt öppen. Jag flyttar gärna till en ny stad och bostad och jag är öppen att pröva nytt. Jag accepterar mer och mer nuet med möjligheter och begränsningar och den vändning livet tagit.