Jag har lätt för att känna tacksamhet. Det försätter mig i ett beroende till andra. Jag upplever att jag är skyldig många människor mycket. Och det är helt OK för mig. Ingen människa är en ö.
Beroenden kan vara väldigt positivt. Där det sker ett givande och tagande från båda hållen leder beroenden till ömsesidiga utbyten mellan människor som berikar oss. Vi vet alla hur obehagliga förhållanden kan vara när maktförhållandena är skeva. Där den ena bara tar och den andra bara ger.
Men att det finns dåliga förhållanden och skeva strukturer innebär förstås inte att vi ska undvika förhållanden till andra. Vi får helt enkelt leta efter bra relationer där vårt beroende inte missbrukas av en starkare part. Vi har förstås också ett eget ansvar att skydda oss mot makt- och kontrollmissbruk.
Det är lättare sagt än gjort! Det är verkligen skitsvårt att ta sig ur en relation som är destruktiv. Ofta har vi gemensamma ägodelar, vänner, kanske barn och annat som gör det svårt att bara gå sin väg. Psykologiska faktorer som rädsla, kärlek, lojalitet och skuld med mera gör det ännu svårare.
Men jag har gått från att se beroenden som något negativt till något positivt. Det har att göra mest med att jag numer har bra människor omkring mig som respekterar mig. Om du bara ser beroenden som något negativt behöver du förmodligen söka dig till människor som kan möta dina behov bättre. Som sagt. Det är oerhört lättare sagt än gjort men ändå nödvändigt.