För mig har det varit avgörande att behålla de flesta relationer från tiden innan jag blev sjuk. Det har emellertid inte varit lätt för någon att hålla fast. Relationerna har varit utsatta för påfrestningar.
Distans är ett favoritord. Jag tycker om att ha distans till saker och ting och framförallt vill jag ha självdistans. Distansen har lyst med sin frånvaro under krisen och överkänsligheten har istället varit rådande. Med ett inflammerat känsloliv och oförmåga att tänka klart har problemen hopat sig. Jag har varit smärtsamt beroende av andra, klängig och rädd för att bli övergiven. Ett mycket plågsamt tillstånd. Ibland har jag också velat bryta upp från relationer som bara har gjort ont men jag har inte vågat. Jag har varit ensam nog och isolering är farligt för alla. istället för att separera fysiskt har jag separerat mentalt.
När behöver vi separera mentalt?
När vår tanke- och känslovärd är fullständigt absorberad av en människa eller företeelse behöver vi separera mentalt. När vi under hela vår vakna tid ständigt tänker på någon/något.
Hur har jag då gjort för att behålla mina relationer och separera mentalt?
Ett första steg är att jag har blivit medveten om vad jag tänker på. Jag har betraktat mig själv utifrån. Jag har ifrågasatt om någon/något får vara så viktigt att jag tänker på det hela min vakna tid. Jag har mediterat mycket kring ”distans” som jag minns som ett mycket behagligt tillstånd.
Väsentligt har varit att hitta andra saker än relationer att hänga upp mig på. I takt med att jag påbörjat rehabilitering till arbetslivet har arbetet blivit en viktig del i mitt liv. Där blir det naturligt att tänka på annat. Jag får en paus. Jag har också fått nya relationer genom arbetet. Då fokuserar jag inte enbart på mina privata relationer. Jag har vidare skaffat mig intressen och hobbies som jag kan utöva i ensamhet och avlasta tankarna med. Det är viktigt att lära sig att vara ensam.
Så du måste skaffa dig något annat att tänka på. Det är inte lätt att bli mera mångsidig men att vara helt beroende av någon/något är inte bra. Besatthet är obehagligt för alla inblandade. I takt med att du skaffar dig andra intressen blir du mera självständig och relationerna får lite space. Och det ena brukar ge det andra. Gör vad du kan för att vidga ditt livsrum!
Ett annat sätt att separera mentalt är att förlåta människor som gjort dig illa. Då blir du fri från greppet dessa personer har om dig och kan tänka behagligare tankar. Förlåtelse gör gott för den som förlåter.
Om du inte kan leva utan mig kan jag inte leva med dig
(jag hittar inte upphovsmannen, hjälp gärna till om du vet!)