Någon har sagt mig att mitt lidande inte har någon mening. Till skillnad från Jesu lidande saknar människans lidande mening. Jag håller inte med.
Det var inte förrän jag led som jag blev tvungen att förändra mig på allvar.
Före sjukdomen hade jag läst mycket psykologi. Det var mest en massa kunskapsinhämtning som inte fick någon betydelse på djupet. I och med mitt sjukdomsfall som ledde till stort lidande blev det livsnödvändigt att förändra mig. Psykoserna satte igång djupa processer inom mig och jag fick använda allt jag lärt mig för att hitta konstruktiva lösningar på mina problem.
Tiden då jag läste psykologi och feminism var inte på något sätt bortkastad. Även om det mesta bara skedde i huvudet hade jag inhämtat kunskaper som blev ovärderliga för mig när jag blev psykiskt sjuk. Jag hade en ganska schysst bild av psykisk sjukdom före mitt insjuknande. Jag tyckte inte alls det var konstigt eller onormalt att människor blir sjuka i den värld vi lever i. Jag kan dock inte påstå att jag lyckades hålla kvar denna bild när jag själv drabbades.
Att undkomma lidandet kan vara en oerhört stark motivation till personlig utveckling. När vi är fria har vi löst många problem, vi har fått nya perspektiv och känner tacksamhet. Så mitt lidande hade i alla fall en mening för mig.
Nu vill jag dock utvecklas på ett mera behagligt sätt. Lidande är inte den enda vägen.