Min kompis Sari frågade mig en dag om jag tyckte att de skulle slipa ner sitt köksbord som fått sina skavanker.

Jag svarade att deras bord har en historia. Där har en familj suttit och delat sina måltider. Varje hack och varje fläck har en berättelse. Att bordet inte är felfritt gör det intressantare. Det är ett använt bord och det ska synas.

Sari tyckte att det lät romantiskt så hon sa att hon ska låta bordet vara som det är.

Mamma har ett gediget köksbord i trä som hon och pappa köpte för 50 år sedan. Jag älskar det bordet. Där har jag och mina syskon suttit och ätit god ungersk mat och bråkat med varandra. Det skulle vara intressant om bordet kunde berätta vad det har varit med om. Bordet har åtskilliga skavanker och det är det som gör det vackert.

Jag önskar att jag kunde se på mig själv på samma sätt. Att mina ärr och trauman gör mig vackrare och mera intressant. Att mina skavanker talar om en livshistoria som tål att berättas. Jag är ju väldigt negativ till estetiska operationer och det är bland annat för att jag tycker att perfektion är oattraktivt.