Jag minns min studietid som en lycklig tid i mitt liv. Att syssla med vetenskap var ytterst tillfredsställande. Arbetsrätt och ekonomi ökade pulsslagen och kunde göra mig euforisk. Det var roligt och utvecklande. Jag kände mig framgångsrik när jag löste olika problem. Det gick med lätthet.

Sedan insjuknade jag och fick mycket stora problem med känslor och tankar. Jag fick lägga all min kraft på mitt mående och tankarna var förvirrade och väldigt tråkiga. Självupptagenheten var mördande. Inget gick med lätthet och livet blev trögt och fullt av nya hinder som följde på sjukskrivning.

Jag har skapat min Box-modell som jag skulle vilja arbeta med. Problemet är att jag fortfarande inte mår tillräckligt bra. Jag måste ännu lägga en massa tid på mitt mående. Jag skulle vilja frigöra denna tid och fördjupa mig i vetenskap som är tusen gånger mer tillfredsställande. Jag känner att jag sitter i en rävsax. Jag vet att jag mår bättre när jag studerar och forskar men mår inte tillräckligt bra för att komma igång med det. Jag har en massa tid men ligger mest i soffan och funderar hur jag ska må bra.

Klara tankar är det bästa jag vet. När man hittar svaren på frågorna. När man ser mönster och får viktiga insikter. En skarp hjärna slår det mesta av välbefinnande.

Jag vet att jag är lyckligare när jag forskar och ska försöka hitta ett sätt att komma dit.