Egas Moniz fick nobelpriset 1949 för att ha uppfunnit lobotomin. Under åren 1930-1960 var det vanligt att lobotomera psykiskt sjuka.
”Metoden, som fick stor spridning från slutet av 1930-talet, gick ut på att skära av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet. Tanken var att ingreppet skulle dämpa oro och ångest, men många patienter blev istället helt apatiska.
– – –
Efter många års lobotomerande så växte dock kritiken, och obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador.” (Wikipedia)
Jag är så tacksam att jag inte levde i Sverige under den tiden då man lobotomerade psykiskt sjuka. Jag har svårt att tänka mig att bli utsatt för något värre. Att människor faktiskt har blivit lobotomerade är fruktansvärt. Jag har svårt att förstå att det en gång varit lagligt och att man ansett det vara berättigat.
Jag är också tacksam att jag inte levde i en tid då kvinnor var omyndiga eller omyndigförklarades och då familjen eller maken fattade viktiga beslut för kvinnan. Jag är djupt tacksam för den feministiska revolution som ägt rum under 1900-talet.