Jag konstaterar att det finns mindre förståelse över lag för psykiska åkommor än för fysiska besvär. Det är inget nytt under solen men det gör mig ändå irriterad.
Det är uppenbarligen så att vi måste kunna relatera till saker och ting för att förstå. Utan egen erfarenhet av något brister vi i förståelse. Alla kan relatera till huvudvärk, magont, förkylning med mera. Och fysiska besvär har högre status än psykiska besvär.
Det spelar ingen roll hur mycket jag förklarar min smärta och mitt obehag. Det går ändå inte fram. De enda som förstår är de som själv upplevt psykiska besvär. Jag minns för länge sedan då jag själv tyckte att människor var gnälliga när de klagade över dåligt mående. Så jag är inte bättre än någon annan. Det är först med egen erfarenhet som jag begriper att det inte handlar om gnällighet.
Jag intervjuade en kvinna som varit psykiskt sjuk. Hon berättade att hon har en chef som har stor förståelse för hennes mående och att de tillsammans skapat förutsättningar för en fungerande anställning. Chefen litar på att kvinnan ska leverera men hur det sedan sker är upp till kvinnan. Arbetstiden är till exempel flexibel och kvinnan kan jobba nattetid om hon är piggare då.
Det låter väldigt förnuftigt att hitta en anställning med lite lösare former där arbetstagaren har mycket att säga till om hur arbetet ska utföras. Att till exempel kunna sitta hemma och arbeta under en del av arbetsdagen skulle passa mig fint. Det väsentliga ska vara att man sköter sina arbetsuppgifter, inte hur.
Det är den där mallen som stör mig. Att varken kunna eller vilja pressa in sig i en form. Men jag är faktiskt glad att jag inte passar in. Det är min rikedom.