Levnadsrädsla är lika vanligt som dödsrädsla

Levnadsrädsla är minst lika vanligt som dödsrädsla. Vi lever trånga och inrutade liv på grund av rädsla. Vi är till exempel rädda för att bli sårade, förlöjligade eller för att begå misstag. Vi tar det säkra före det osäkra och nöjer oss med det vi är vana vid. Vi orkar eller vågar inte försöka ännu en gång.

Att göra fel borde inte vara någon katastrof. Det är få misstag som får katastrofala konsekvenser. Jag brukar tänka att jag i alla fall inte är en pilot som ansvarar för passagerare. Det är helt handlingsförlamande att inte våga agera av rädsla för att göra fel. Jag vet för jag har varit där. Men jag insåg att enda sättet att undvika att begå misstag är att inte göra någonting alls och vad är det för liv? När vi provar nya vägar gör vi alla fel. Faktum är att jag lär mig oerhört mycket av mina misstag. Det är nog min bästa läromästare. Jag försöker också vara mer överseende med andras misstag. Det gör det lättare att överse med mina egna.

Det är en utmaning att hålla sinnena öppna och behålla nyfikenheten när vi blir äldre. Det är lätt att bli blasé på livet och cynisk efter olika misslyckanden. Jag tror inte att vi behöver bli psykologiskt gamla om vi inte vill. Det gäller att öppna sig för att mycket ännu är värt att uppleva och lära.

Istället för att vara rädd för att dö har jag blivit rädd för att inte leva medan jag är här. Att stagnera och stelna är ett plågsamt sätt att dö bit för bit. Ouppfyllda drömmar hotar att kväva mig. Så jag bestämmer mig för att åter kasta mig ut i livet, lite klokare denna gång.