And now it´s back to school
Ready to play the fool
´Cause I took a high dive in an empty pool
High dive av Maria McKee
Efter min första psykos, som inträffade våren 1996, stannade tiden. Jag hade plötsligt absolut ingenting att göra med all min tid. Det var som om mitt liv hade upphört. Jag rörde mig i ett vakuum, svårt chockad.
Det var ingen som talade om för mig att jag var i ett chocktillstånd. Det förstod jag långt senare. Efter åtta år släppte chocken och jag låg och skakade i min säng. Då förstod jag att jag hade gått på autopilot de senaste åtta åren.
Jag anser att vården bör ha ett ansvar för att ge krishanteringshjälp efter ett psykosutbrott. Man bör bli upplyst om att man fått en svår chock och att man reagerar på denna. Jag tycker man ska få både katastrofinformation och katastrofterapi.
En psykos är en väldigt individuell upplevelse. Jag var den ende som drabbades. Människor runtomkring fortsätter att leva sina vanliga liv. Vid naturkatastrofer och andra större olyckor delar man upplevelsen med många andra som man kan utbyta tankar och känslor med. Där är det självklart att erbjuda krishantering.
Jag skulle ha velat veta att jag hade drabbats av en massiv personlig tragedi. Istället blev jag behandlad som om det inte var konstigt att jag numer var en spillra av mitt forna jag. Viss procent drabbas av psykisk sjukdom. Inom psykiatrin där det är vardagsmat att träffa psykiskt funktionshindrade människor tyckte inte personalen att det var något exceptionellt när jag drabbades. Jag var bara ännu en patient.
Jag blev behandlad som om jag alltid varit psykiskt sjuk. Jag upplevde att personalen såg som sin roll att få mig att acceptera min sjukdom. Jag blev tystad då jag pratade om mitt liv före psykosen. Eftersom jag var svårt sjuk, djupt deprimerad och förvirrad, blev jag behandlad som om jag saknade förmågor. Jag bröt med en samtalskontakt när hon föreslog att jag skulle söka arbete på Samhall. Att jag hade en jur kand hjälpte inte. Jag blev behandlad som om jag var aldrig varit frisk. Jag vet inte vad personalen inom psykiatrin tänkte, men det krävs att man är ganska frisk för att ta en examen i juridik. Min utbildning skulle jag emellertid inte prata om och ingen var intresserad av att jag hade arbetat som forskningsassistent på Juridicum vid mitt insjuknande. Det var passé och tillhörde mitt onämnbara förflutna.
Jag tycker det är rent brottsligt att ta ifrån en patient hela hennes historia.
Jag blev även utsatt för ett konkret övergrepp. En överläkare inom psykiatrin med mycket bristande empatisk förmåga sa till mig att det var önsketänkande att jag var jurist. Jag gick då hem från mötet med henne, satte mig vid köksbordet och funderade. Jag tänkte ungefär såhär: Jag har mitt examensbevis. Jag vet att jag har bott och studerat juridik i Lund. Jag har kursare som jag känner från min studietid. Jag har jobbat på domstol. Hon kan omöjligt ha rätt i att jag fantiserar. Till slut efter mycket möda kom jag fram till att hon inte är riktigt klok. Och eftersom jag visste en del om mina rättigheter krävde jag att få byta läkare vilket jag också gjorde.
Alla har inte varit så okänsliga och oprofessionella. Jag kommer att moderera min syn på den svenska psykiatrin i kommande inlägg. Jag vet att jag inte hade varit vid liv idag utan psykiatrin.