Jag var ute och promenerade i solen. Det var länge sedan jag hade tid och ork att promenera. Jag insåg hur mycket jag saknat promenaderna.

Och som vanligt när jag promenerar så kommer insikterna. Jag insåg att de människor som jag verkligen tycker om och fastnar för är känsliga själar. Det är människor med ett rikt känsloliv. Det är människor som är i kontakt med sina känslor.

Jag tänker på min egen känslighet som jag har svårt att acceptera. Jag tänker att jag är som de människor som jag tycker genuint mycket om. Och så plötsligt känner jag djup kärlek och ömhet för mig själv. Jag tänker på hur oförsonlig jag kan vara mot mig själv och att det verkligen är på tiden att omfamna det faktum att jag har en känslig själ.

Visst! Är man känslig så känner man även de negativa känslorna. Och det kan vara grymt jobbigt. Men vill vi egentligen ha det på något annat sätt om vi får välja? Vill vi bli av med vår känslighet som även rymmer ömheten, omtänksamheten, passionen och kärleken? Är det inte så att de dåliga dagarna är förutsättningen för att vi ska få uppleva de soliga dagarna?

Jag blir vårtokig. Och det blir jag bara för att jag upplevt hela långa vintern. Om jag alltid levde i solen och värmen skulle jag aldrig få uppleva den livsglädje som infinner sig varje vår.