Ja det tror jag att man kan vara faktiskt. Man kan vara så ödmjuk så att man nästan utplånar sig själv. Egot har fått oförtjänt dåligt rykte. En människa med mycket litet ego kan få det svårt.
Jag har ödmjukat mig mycket. Jag har uthärdat. Och det har gjort mig deppig eftersom jag inte har stått upp för mig själv. Att bli arg och slå näven i bordet är också viktigt. Men jag har inte haft modet.
Att sätta sig sist och att vara alltför snäll är deprimerande. Andra människor börjar också tycka att det är rätt ordning och behandlar dig efter det.
Vi är många som har upplevt det. Att man inte kan vara för snäll. Det kallas ju också för att vara dumsnäll. Människor tar din snällhet för given utan att återgälda den. Och då sitter i alla fall jag där och känner mig besviken för sjuttielfte gången.
Jag har börjat markera mera. Jag talar om hur jag vill ha det. Jag ställer krav på andra. Och det känns bättre. Jag gillar mig själv bättre när jag vågar säga ifrån.
Jag behöver mitt ego. Det här är mitt liv och jag är viktig. Om jag ska få det jag vill ha i livet så kan jag inte vara för ödmjuk. Det är en lärdom jag dragit av livets hårda skola.