Ett samhälle med stora ekonomiska klyftor är ett farligt samhälle. När man ställer olika grupper av människor mot varandra ökar spänningarna i samhället. De som hamnar utanför, i marginalerna, kommer inte att foga sig i detta i längden.
Mardrömsscenariot jag ser är en värld där de rika bygger murar för att skydda sig mot de som vill ha del av välståndet. Det är ett bräckligt skydd och ingen värld jag vill leva i. Jag vill leva i en solidarisk och jämlik värld. En trygg värld. Där det är lika viktigt att mina grannar har det bra som att jag och min familj har vad vi behöver. Där vi alla får vara insiders.
Vi måste tänka långsiktigt hur vi ska få ett tryggt och fredligt samhälle. Det kortsiktiga ekonomiska tänkandet slår hårt mot stora grupper. Det innebär i verkligheten stora personliga förluster och lidande för många. Och ingen vill lida. Den enda sunda inställningen är att jag vill ha det bra och att du också ska ha det bra. Vi förtjänar det lika mycket.
Så länge människor lider i tysthet verkar många tycka att det är OK. Och när de slår tillbaka mot orättvisorna upprörs vi. Men de som saknar makt kommer att göra sin röst hörd på något sätt och då gäller det att vi lyssnar och förstår vad det är de försöker säga oss.
De som har makten och pengarna måste dela med sig så att alla kan känna sig som fullvärdiga medborgare. De är inte utan ansvar för det som händer i samhället. Jag tycker det är löjligt att makthavarna för en orättvis ekonomisk politik som slår hårt mot många och sedan bli indignerade över missnöjesyttringarna. Precis som om det inte skulle ha med den förda politiken att göra. Makthavarnas beslut påverkar naturligtvis hur människor röstar. Vi hänger alla ihop.