There´s a difference betweeen moral outrage and anger. Moral outrage isn´t born of anger. It´s born of love.
Marianne Williamson
Jag lurar förmodligen ingen. Under mitt trevliga sätt bubblar indignationen och vreden. Ibland kan jag fantisera om att någon kränker mig nu när jag är stark och hur jag ger igen med råge. Jag skulle få sagt alla de rätta dräpande kommentarerna som jag tänker ut i lugn och ro i soffan.
Det är en djävla tur att jag har kontakt med min ilska även om jag döljer den bakom ett trevligt sätt. När jag blir överless exploderar jag av vrede. Ilskan hjälper mig att bryta gammalt beteende och ta nya steg. Ett tag unnar jag mig att frossa i elakheter tills jag får ur mig det som gör ont. Jag kan vara mördande i min kritik. De värsta tankarna behåller jag dock för mig själv. De som känner mig väl vet att jag inte är nådig om jag blir riktigt arg. På psykavdelningen har jag levt rövare när bägaren rann över. Jag har tålamod men också en gräns för vad jag tål. I psykosen släppte vissa spärrar som jag har annars.
Att vara rädd för sin vrede och att inte våga bli arg är destruktivt. Jag tror att många svenskar kan ha det så. I många andra kulturer är det mer tillåtet att rasa. I Sverige ses vredesutbrott inte med blida ögon. Vreden är en otroligt konstruktiv kraft om den kanaliseras rätt och att inte ha tillgång till denna kraft är en förlust.
Jag drivs också av moralisk indignation. Det är en känsla som ofta är aktuell hos mig. Jag upprörs av orättvisor och likgiltighet. Jag längtar efter en ordning där allt levande aktas. Jag längtar till en ordning där vi slipper anpassa oss till sådant som är skadligt för oss och bli avtrubbade på kuppen. Är det egentligen konstigt att så många är känslomässigt avstängda? Hur ska vi annars orka stå ut?