Att vara fri är mest en känsla för mig, precis som att vara ”hemma”. Man kan vara fysiskt ofri men ända känna en inre frihet. Omvänt kan man vara fri i rummet men uppleva stor inre ofrihet.
Jag är en fri människa. Jag är den som har beslutanderätt i mitt liv och jag är fri att gå vart jag vill. En del begränsningar har jag förstås, till exempel ekonomiska.
Men jag känner mig inte riktigt fri. På grund av min sjukdom har jag haft en hel del inblandning i mitt liv. Jag säger inte att det inte behövdes. Jag är mycket tacksam att det fanns människor som ville bli inblandade i det svåra. Jag har aldrig blivit övergiven.
Idag har jag återerövrat mycket styrka och jag är kapabel att föra mitt liv framåt. Det saknas dock fortfarande en bit och den biten är en känsla att jag är fri att göra det jag vill. Jag är ännu inte i samma position som jag var före psykosutbrottet.
Häromnatten drömde jag att jag blev hotad med bältning och tvångsvård när jag ville gå min egen väg och leva ett självständigt liv. Jag förstår att jag på ett undermedvetet plan är hämmad av mina erfarenheter av att samhälle och anhöriga blandat sig i mitt liv. Naturligtvis är beroende inte enbart negativt. Vi hänger ihop och det är friskt att bry sig om andra. Jag är glad att det finns människor som bryr sig om vad som händer mig. Men nu är det dags att sätta gränser för andras inblandning i mitt liv och återerövra känslan att jag är fri att göra vad jag vill utan att be om lov eller att behöva förklara mig.