Vi lider alla av inbillningar om oss själva. Det är djävulskt svårt att se klart på sig själv. Ofta är våra inbillningar rent önsketänkande.
Vi tror att vi vet hur vi ska bete oss i en viss tänkt situation. I en nödsituation kommer vi att behålla fattningen och bete oss på ett gott sätt. Vi kommer inte att handla själviskt eller äventyra någon annans säkerhet.
Men sanningen är att vi faktiskt inte vet hur vi kommer att bete oss förrän vi upplever aktuell situation. När skräcken griper tag i oss är det mycket möjligt att vi agerar på ett sätt som vi aldrig kunnat tro om oss själva. Det är förstås också möjligt att det bor en slumrande hjälte inom oss.
Jag blir förvånad av hur dåligt många människors bild av sig själv stämmer med min bild av dem. Och då blir det förstås logiskt att tänka att samma förhållande gäller mig själv. Vi är nog till mans bra på att rättfärdiga våra handlingar och intala oss att våra motiv är goda.
Ja, den utbredda inbillningssjukan stör mig. Ibland tar självgodheten och självförhärligandet orimliga proportioner. Det är inte bara framgång som definierar en människa. Hur vi handlar i motgång och misslyckande är också upplysande.
Jag har sett en del obehagligheter hos mig själv för jag har drabbats av nöd och motgång i hög grad. Jag vet att jag inte är sämre än någon annan men inte heller bättre. Och jag reagerar när människor tror att de skulle hantera nöd på ett utmärkt och föredömligt sätt. Det vet man faktiskt inte förrän man är där.