Jag brukade kunna skratta åt det mesta. Jag och mina vänner har en ganska dråplig humor och inget har varit för heligt att skämta om. Faktum är att humor är en mäktig distansskapare. Jag är väldigt förtjust i människor med mycket distans och humor.
Men jag drabbades av en sjukdom som fullständigt blåste bort all humor. Under många år led jag av ett mycket stort allvar, en förfärlig tyngd. Jag hade nu gjort en erfarenhet som jag inte kunde skratta åt. Distansen fullkomligt lyste med sin frånvaro.
Jag är mer försiktig idag. Jag förstår att det inte är vist att skratta åt alla saker. Människor kan bli förfärligt sårade av mitt sätt att hantera dråpligheter.
Det sägs att clowner är sorgsna. Och att många komiker har ett stort djup. Det finns nog en koppling mellan humor och allvar. Att skämta om svåra saker är ett sätt att hålla det svåra ifrån sig. Ett försvar. Kanske är humorn vapnet mot en alltför stor känslighet.
Jag börjar sakta och försiktigt skämta igen. Jag testar vad som är tillåtet och när jag går över gränsen. Familj och gamla vänner uppmuntrar mig för de känner mig så väl att de inte tolkar min morbida humor för elakhet.
Jag tycker att skratta är bland det bästa som finns. Tyvärr händer det alltför sällan. Jag var dock och lyssnade på Mark Levengod för ett tag sedan och skrattade så att jag nästan kissade på mig. Jag kände mig ny efteråt.