Jag tror att jag aldrig har upplevt den yttersta hopplösheten. När man inte ser någon utsikt alls.

Det är olika saker som gett mig hopp under sjukdomstiden och alla har inte varit realistiska. Men det spelar faktiskt ingen roll. I detta skede då överlevnadsinstinkterna kommer fram behöver man inte vara förankrad i verkligheten. Det enda som betyder något är att man ser något som gör att man beslutar sig för att fortsätta leva en dag till.

Man kan raljera över människors drömmar och önskningar. Men detta att vi har framtidsdrömmar är av yttersta vikt. Livet blir väldigt torftigt och kallt utan fantasier. I djup depression har jag haft svårt att se mening med livet och det var nästan omöjligt att drömma om framtiden. Min livsdrift och livslust var nästan obefintliga.

Att jag tror på en välvillig Gud har hjälpt mig mer än allt annat. I min barndom upplevde jag stark närhet till Gud och det hjälpte mig genom öknen som vuxen. Idag, efter krisen, är detta band till Gud återupprättat.

Hoppet är det sista som dör sägs det och jag håller med. Låt andra människor drömma hur orealistiskt det än månne vara för det är hoppet som håller oss vid liv.