Ibland generaliserar jag om människor. Då delar jag in folk i två grupper: Givare och Tagare.
Givarna vill så väl. De går gärna den där extra milen för andra. De hjälper, stöttar, pushar och lyssnar. De tar sig tid. Och så har vi tagarna: de tar emot hur mycket som helst, de säger aldrig att nu är det nog, de blir aldrig nöjda, de vill bara ha mer och mer.
Och många givare råkar förr eller senare ut för utmattning eller något ännu värre. Då måste de lära sig att sätta gränser. För tagarna är gränslösa.
”Man ska ge utan att vänta något i gengäld”. Jag tror inte på detta. Jag tror på att vi ska ge och få annars blir vi dränerade. Jag tror på ömsesidighet i relationer. Det kan inte alltid vara samma person som bjuder.
Jag tror däremot på karma: att våra handlingar får konsekvenser och att vi förr eller senare får det vi ger ut. Men först måste vi lära oss sätta gränser. Vi måste lära oss att ta hand om oss, att värdera oss själva lika högt som vi värderar andra.
Jag kommer att gallra ut tagarna ur mitt liv. Jag hjälper helt enkelt karma på traven och tar samtidigt hand om mig själv.