Genomlyst

Innan jag blev sjuk tänkte jag ofta på att jag inte kände mig sedd för den jag är. Jag längtade efter att någon skulle se mig. Bakom fasaden.

Att bli inlåst på en psykiatrisk avdelning där det finns personal och andra patienter var en skrämmande upplevelse. Det finns inte någon möjlighet att ha ett privatliv på psyk. Att visa upp mig psykotisk är inte heller särskilt smickrande. Det har varit ett svårt slag för mitt ego och fåfänga.

I psykoserna kände jag mig fullständigt genomlyst vilket var en chockartad upplevelse. Efteråt var jag överkänslig och kunde inte dölja mina känslor vilket också fick mig att känna mig genomskinlig.

Efter min första psykos återvände jag till min hemort, en liten kommun där många vet vem jag är. Jag var bara en spillra av mitt forna jag och snacket gick förstås. Det var obehagligt. Det var inte såhär jag hade önskat att bli sedd.

Denna känsla att inte ha någon riktigt privat sfär har dröjt sig kvar. Med alla offentliga kameror och vetskapen att det är oerhört lätt att övervaka personer idag känner jag mig ofta sedd. Jag tror inte att man behöver ha varit psykotisk och inlåst för att man ska känna att den privata sfären blir trängre och trängre.

Ja, man får vara försiktig med vad man önskar sig. Jag ville inte riktigt bli så sedd.