Man ska vara glad för andras skull.
När livet har gått rent åt helvete och man faktiskt befinner sig i en avgrund är det lite för mycket att begära att man ska applådera andras framgångar. Det gör skitont att befinna sig i limbo när andra har framgång på framgång.
Visst lidandet gör oss jobbiga. Vi blir så kallade energitjuvar som bara ser det negativa. Folk som inte har lidit förstår faktiskt inte hur det känns när allt bara är smärta. Hur det känns när ett hjärta brister och går i tusen bitar. Det gör fysiskt ont.
Jag läste om Moder Teresa som fascinerar mig. Till min förvåning led hon svårt när hon utövade sitt hjälparbete i Indien. Hon blev tröstad av tanken att hon delade Jesus lidande. Hon fortsatte oförtröttligt sitt arbete, dolde sitt lidande för omvärlden och hade alltid ett leende för andra. Men Moder Teresa var ett helgon.
Tror du att du kommer att behålla din generösa personlighet när livet gått i kras och allt du känner är smärta? I så fall är du helgonlik. Jag har fått uppleva helt nya sidor hos mig själv, sidor som inte är så smickrande. Det botade min självgodhet, vilket var en vinst. Jag har också blivit bemött på ett sådant sätt att jag blivit mindre naiv och godtrogen.
Nu när jag mår bra är det naturligt för mig att vara generös. Jag är genuint glad för mina vänners skull. Jag är väldigt förtjust i win-win-situationer där relationer och avtal är ömsesidigt givande.