Jag drömde att jag satt fast i en fälla. Det gick inte att ta sig loss. Det var omöjligt. Jag visste att jag måste ta mig loss ändå. Och så var jag loss. Jag vet inte hur det gick till.
Det känns som om jag har brutit mig ut ur ett högsäkerhetsfängelse.
Jag har ansträngt mig över min förmåga för att hitta sätt att bryta mig ut ur min trånga cell. Jag har grävt mig ut och sprängt mig ut. Jag har skapat nya underjordiska gångar som leder ut i frihet. Det har varit ett mödosamt arbete men jag hade egentligen aldrig något val. Jag kunde ju inte stanna kvar där jag hamnat mot min vilja.
Jag överdriver inte det minsta faktiskt. Jag hamnade i en helt outhärdlig situation. Vissa väljer att ta sitt liv men det valet fanns inte heller för mig. Det var helt enkelt otänkbart.
Vi har svårt att förstå andras lidande. Vissa saker måste man känna på insidan för att förstå. Jag kan bara berätta genom bilder som kommer till mig. Smärta är något väldigt svårt att beskriva på ett sätt som går att fatta. Jag kan föreställa mig annat lidande som är oerhört smärtsamt. Jag tror att det skulle vara mycket smärtsamt att bli förlamad, hemlös eller flykting bland annat.