Jag tycker verkligen att psykiskt funktionshindrade människor är värda lika mycket som andra. Men när jag själv djupdök ner i psykisk sjukdom kunde jag inte applicera den tanken på mig själv, tyvärr! Ett av sjukdomsuttrycken vid psykisk sjukdom är nog mindrevärdeskänslor.
När min verklighet förändrades dramatiskt sjönk jag ner i känslor av underlägsenhet. Det var ett stort ras för mitt ego att bli sjuk och beroende av psykiatri och mediciner. Jag led oerhört svårt av mina mindrevärdeskänslor.
Idag medicinerar jag fortfarande. Jag går till psykiatrin var fjärde vecka för att få min injektion. Jag är halvt sjukskriven. Jag är halvt arbetslös. Men jag känner mig som en fullvärdig medborgare.
Jag har arbetat med mina känslor och tankar och min verklighet har sakta återgått till ett normaltillstånd. I takt med att jag har återfått det funktionella och kan lita på mig själv igen känner jag mig annorlunda. Och det är förmodligen den största vinsten jag gjort, detta att känna mig jämlik med andra. Jag tror inte att jag ens skulle känna mig osäker i kungens sällskap idag. Jag har gått bortom titlar och status.
Detta att bli psykiskt funktionshindrad är en otroligt livsförändrande erfarenhet jag gjort. Jag tar inte så mycket för givet längre och är mycket ofta tacksam för allt som faktiskt fungerar i mitt liv. Jag reagerar starkt på att många är otacksamma men inser samtidigt att de saknar mina erfarenheter av att förlora självklarheter. Jag försöker därför att vara överseende.