Något hotar min lycka
en förfärlig atomolycka
När jag insjuknade i min första psykos förvandlades hela mitt liv. Jag drabbades av otroliga förluster. Multipla förluster!
Jag förlorade mitt jobb, min karriär, vänner, min personlighet, min kvinnlighet, min sociala kompetens, mitt oberoende, min förmåga att förstå min verklighet, en fungerande vardag, löneinkomst etcetera.
Förlusterna gjorde obeskrivligt ont. Jag chockades svårt för jag hade tagit mycket för givet som jag förlorade. Hela min värld krossades på kort tid. Jag kände mig som ett stort svart tomt hål. Ett hål som jag aldrig trodde kunde fyllas igen. Jag ropade till den Gud jag kände mig övergiven av. Det här var något som bara Gud kunde lösa.
I efterhand kan jag se att jag inte förlorade allt. Min familj fanns kvar. Nära vänner fanns kvar. Jag fick behålla kognitiva förmågor: Jag kunde fortfarande koncentrera mig och läsa. Jag kunde hjälpligt ta mig fram i samhället.
Att gå från fungerande till psykiskt funktionshindrad är ren fasa. Att förlora all riktning i livet, mening, sammanhang, kontinuitet och trygghet går inte att beskriva. Det måste upplevas.
Jag håller fortfarande på att fylla hålet som uppstod 1996.