Den som förstår allt förlåter också allt
Jag har inte lyckats förlåta alla människor som gjort mig illa. Det har inte känts nödvändigt. Jag har försökt att lösa problemet med tankearbete som vanligt. Kanske är jag inte tillräckligt stark för att förlåta.
Istället för att förlåta har jag skapat förståelse. Jag har insett att människor som kränkt och behandlat mig illa har agerat i enlighet med sin andliga, känslomässiga och mentala nivå. Man kan inte ge det man inte har. Jag är mindre naiv och godtrogen idag. Jag vet att det finns människor därute som varken kan behandla mig som jag vill bli behandlad eller ge mig det jag vill ha. Jag försöker att undvika dessa människor.
Jag löser alltså problemet med att ignorera och undvika människor som gör mig illa. Jag är varken intresserad av att hämnas eller att få rätt. Jag bara utesluter dem ur mitt liv. Ibland har jag behövt förlåta. Det är med människor som jag har fortgående relationer. Jag har också blivit förlåten för saker som jag har gjort. Jag vet att ingen, absolut ingen, är perfekt. Det är bara att försöka agera på ett bättre sätt i framtiden. Man kan dock inte hålla på att förlåta hur länge som helst. Om kränkningar upprepas mister förlåtelsen betydelse. Om människor inte ångrar sig och hela tiden rättfärdigar sitt handlande så är det bara dumt att förlåta. Och dum vill jag inte vara. Om något så vill jag att min djupa kris ska ha lett till att jag blivit visare.
Jag är kristen. Det centrala i kristendomen är förlåtelse. Jag har behövt bli förlåten av Gud och framförallt har jag behövt förlåta mig själv. Länge var jag oförsonlig och hade svårt att förstå att förlåtelse även är möjlig för mig. Genom bön och att skapa förståelse lyckades jag ta emot förlåtelse och förlika mig med det som varit. Varför skulle inte jag få förlåtelse när den kristna tron erbjuder alla andra förlåtelse? Är inte det att göra sig väldigt märkvärdig?
Jag vet att jag skulle ha begått lika många övertramp som andra har gjort mot mig om det hade varit omvända roller, det vill säga om det inte hade varit jag som var psykiskt sjuk. Det gör det lättare att förlåta. Jag har sett min egen natur och det har inte alltid varit trevligt. Men jag har accepterat att jag och andra är mänskliga och att mänskliga relationer är svårt.